fiska

så enkla saker. som att jag köpte ett kastspö. helt nytt och fint och lätt, med en glänsande rulle och metallisk grön, fyra fina krokar att fånga med (söta, faktiskt) och en plastbox. att det aldrig någonsin slog någon av oss att det skulle vara lite konstigt att köpa allt det där, som bara kan stå hemma hos hans föräldrar. att det aldrig slog oss att det kanske inte skulle bli så länge, det fick stå där. som mitt.
och att hans pappa tryckte en lapp med mitt namn på, som vi klistrade på boxen.

det gör mig så förtjust.

att hemma hos hans föräldrar står mitt nya, oanvända fiskespö och min egen fiskebox med mitt namn på. det står och väntar på mig till semestern när jag kommer. och till alla andra somrar vi kommer vara där. att det inte är några konstigheter.

och att, det alltid, alltid, OM det någonsin inte skulle vara vi längre, kommer att finnas en box med mitt namn på hemma hos hans föräldrar. att ingen där någonsin kommer glömma mig. att jag alltid kommer finnas där.

det gör mig så förtjust.

den här kommer också att försvinna nu. det är inte rättvist, tycker jag. jag vill inte ha några hemligheter. jag har ju egentligen inga HEMLIGHETER på det sättet, men det känns helt fel och orättvist att jag skriver om honom (och dom andra) så utelämnande på ett ställe och att dom inte vet om det.
så den ryker. kanske får jag skaffa mig en dagbok.

igen.

pussochhej

inatt

efter några glas, i sängen,

jag "du är det bästa jag vet"
han" du är det bästa jag vet"
jag "jag sa först"
han "när får jag säga det då? hur länge måste jag vänta för att det ska räknas?"
jag "men, man säger ju det man tänker just då, det är det som räknas. jag vill ju inte att du ska säga samma sak bara för att jag säger det till dig"
han "men jag vet ju det också när du säger det"
jag "ja, men om jag tillexempel skulle säga till dig att jag älskar dig, så vill jag ju inte att du ska säga att du älskar mig också, bara för att jag sa det. jag vill ju att du ska säga det när du känner det. jag älskar dig"
han bubblar av fniss och gräver ner sig i min nacke
jag "jag älskar dig, jag älskar dig jag älskar dig"
han "jagälskardig jagälskardigjagälskardig"
jag "nu kan jag inte sluta säga det tror jag. jag älskar digjagälskardig! jag har älskat dig så himla länge men jag har aldrig vågat säga det"
han "jag älskar dig jag älskar dig"
jag "jag har älskat dig så länge jag känt dig"
han håller mig hårthårt och gömmer sig under täcket
jag "jag menar det, skäms inte då! jag ska säga det imorgon också när jag är nykter."

imorse:

"jag älskar dig!"
han fnissar och lägger sig på mig och viskar i mitt öra;
"jag älskar dig"

chocolate

för några timmar sen satt vi i soffan och tittade på film. jag började helt plötsligt prata om choklad. om att jag blev sugen på alla möjliga sorters choklad. så började jag äta ur salladsskålen, blundade och låtsades det var choklad (om någon undrar kommer majskorn närmast). efter ett tag reste han sig och gick på toa. några minuter senare ringde det på porttelefonen. jag gick och öppnade.
så helt plötsligt stod han i dörröppning med en rulle choklad i handen.
jag stod i dörröppningen och kramade honom i en kvart och grinade i smyg.

hur kan man vara så fin?

500 dagar

om J.

(ni vet, han, som åkte hem. som jag faktiskt inte brukar ägna en tanke. som faktiskt gjorde helt rätt i att åka. som jag förmodligen bara hade för att hålla sorgen över F i schack. som egentligen bara var ett hinder, men som hjälpte mig att inse när han åkte).

han brukade nämna (tjata, vore fel, och prata om gjorde han inte heller, men han nämnde den, flera gånger) filmen 500 days of summer. att den var fin. att han gillade den väldigt mycket. att jag borde se den.
(när jag tänker efter vet jag inte om han någonsin uttryckte sig så, "du måste se den". men jag fick en känsla av att han ville det, ändå).
jag håller mig oftast borta från "fina" filmer. romantiska filmer, if you want. tycker dom har förstört min verklighetsuppfattning, och andras. har långa perioder när jag inte vill se fina filmer och gull.
han nämnde den, flera gånger.

igår såg jag den. och förstod.
jag förstår nu, varför han ville att jag skulle se den. 500 days of summer är inte alls en romantisk, fin film. den är otroligt fin, men på helt andra sätt.
den är verklig.
den är sån som kärlek faktiskt ÄR. rå och elak och, ärlig.

jag vet nu, att han var summer. att han visste att jag inte var, den. att vi aldrig skulle vara mer än det vi var. att han en dag skulle vakna bredvid någon och veta, men att det aldrig skulle vara jag. det var aldrig att han inte tyckte om mig, det sa han att han gjorde. men jag vet nu, när jag sett filmen. att han visste mer.

det känns bra. jag är inte han. jag var inte riktigt han heller. men ändå.


se filmen, den är fin och bra och sann. den är inte blodig, och den är inte rosa. den är precis så som livet är.
och han visste det.


eller, så tyckte han faktiskt bara att det var en bra film... och ingen mer djupanalys.
(men jag vill skriva, så jag kan låtsas)

jag vet att jag är galen när jag säger det, men,

jag kan sakna den där hjärtskärande olyckliga kärleken.

inte för känslan av olycka, utan för hur det fick mig att skriva. jag kan inte skriva så längre, med hjärtat på fingerspetsarna. olycka är så mycket vackrare att skriva om än lycka. vem vill läsa om lyckliga slut? det heter ju lyckliga slut, för att det är där man slutar läsa. inte fortsätter.

och, visst, jag kan sakna dom stunderna av total, vansinnig jävla äckellycka när man till slut fick krypa ner i sängen, full och sommarvarm och skitsnygg i lång svart sidenklänning, rymmandes från Guldknappen-galan från en tråkig date, och rätt in i famnen på den där hjärtskärande halvolyckliga kärleken. dom små, korta, men ack så bitterljuva stunderna av total lycka. något man trodde var kärlek.

jag saknar inte HONOM. inte som kärlek. men som vän. när jag tänker på det nu vet jag att det är det enda han borde och ska vara för mig. en fin vän.

men oroa er inte. jag saknar det inte ofta. mest bara när jag läser min gamla blogg och känner mig avlägsen från mitt gamla jag. det är skönt, också, förstås. och herregud, vad lycka känns bättre än olycka. och herregud, vad jag aldrig någonsin skulle byta en minut med min underbara karl mot en av dom sällsynta dagarna man fick rusa någonstans. det är här jag vill vara.

men, inspirationen. den saknar jag.

det är småsaker oftast, är det inte nästan alltid det? som får en att dra efter andan av kärlek. som får magen att göra en trippellkullerbytta så man nästan måste hålla i sig i något.

det räcker ibland med att se honom gå ut ur ett rum, ryggen vänd mot mig, i sina jobbkläder, med barbladet uppstickandes ur bakfickan och handduken svängandes runt benet. då vill jag nästan springa efter och hålla hårt i honom tills klockorna stannat för alltid. den är så trygg, den synen. av någon konstig anledning. han är så trygg.
bara jag skriver om det nu, börjar jag nästan gråta av kärlek. det är så mäktigt. jag menar, det finns inga stora ord som helst i världen som kan beskriva känslan. inget kommer i närheten.